Bloggen lever (utan mig)

Hej där!

Som ni säkert förstått vid det här laget är jag inte frisk. Verkar lida av "jag tror jag är på bättringsvägen-men tji fick jag-syndromet". I lördags tyckte jag att jag var avsevärt mycket bättre. Söndagen var fullständigt vidrigt vill jag lova. Jag grät mest hela dagen. Thomas jobbade på i källaren och P-O försökte hjälpa honom mellan matlagning, servning av ledsen fru och helgalna barn. Till slut tror man inte att det är sant. Vi har en stor familj och det är för det mesta alldeles underbart, men när en av oss (eller båda två, hemska tanke) inte är hundra då blir allting vääääldigt körigt och intensivt. Sms:ade min kollega och meddelade att jag inte skulle komma till jobbet och igår hjälpte P-O mig att fatta beslutet att jag inte kunde jobba idag heller, så rätt så rätt.

Igår när P-O skulle laga mat med barnen så hände det som inte fick hända, Li tappar balansen på sin stol, drar tag i kastrullen med kokande vatten och får över sig på handen och armen. Ni kan tänka er paniken som uppstod i Kämpe-hemmet. Det hela slutade med att P-O åkte in med henne till jourvårdcentralen, vår snälle granne körde så att P-O kunde sitta bak med henne och trösta. Hon har nu ett bandage som är lika stort som...jag vet inte vad. Kraken, såå tapper, såå duktig. Tydligen innehåller omläggningen något smärtstillande för hon har inte klagat en minut sedan hon kom hem, har även kunnat sova i natt. Nu får hon vara hemma med mig. Det är dessutom hennes högerhand så hon får nog problem med att äta med vänster. På torsdag skall det lägas om så idag måste jag ringa vårdcentralen för en tid.

Tack för alla krya-på dig-hälsningar!!!!

Sedan kan jag inte låt bli att säga något kring alla kommentarer som figurerat under de här dagarna jag varit sjuk...Man upphör aldrig att förvånas, aldrig!

Några blir upprörda för att man jobbar fast man inte är 100...hmmmm, så här är verkligheten. Som förskollärare utsätts jag dagligen för andra barns och föräldrars bakterier. Det ingår liksom i mitt jobb och det får jag räkna med. Om det innebär att vi VARJE gång vi känner oss nedsatta eller hängiga skulle stanna hemma så skulle förskolan/fritidshemmet  nästan aldrig vara öppet. Vi jobbar på och stretar på. Om jag blivit smittad på jobbet så finns smittan där oavsett om jag är där eller inte. Det är alltid barn som har förkylningar, är magsjuka, har löss, har influensa...I en drömvärld skulle alla barn och vuxna vara hemma så fort det fanns tillstymmelse till "smittorisk", så är inte fallet. Jag jobbar inte för att jag tänkt att nu jäklar skall jag smitta ner några barn. Jag jobbar för att vi har föräldrar som behöver lämna sina barn för att själva kunna utföra sitt arbete. Vikariepoolen är tyvärr dränerad och att få en vikarie till en grupp är inte alltid det lättaste, tyvärr...

Någon var upprörd över mitt senaste inköp, att mitt beteende var motbjudande (eller var det osmakligt?) Till dig/er säger jag bara, varför läser du bloggen?

Sedan var det snack om sex i en modeblogg. Jag vet inet om jag skall skratta eller gråta. Modeblogg, oj, det var inget dåligt omdöme. Jag ser dock inte min blogg som en modeblogg. Min blogg är en blogg om mig, mitt liv, min familj, mina tankar. Jag har ett stort intresse och det råkar vara kläder, både till mig och barnen. Jag har ingen väninna som delar mitt intresse för odd molly och därför valde jag att starta bloggen, en chans att få leva ut mitt intresse, mina tankar, drömmar. Jag har läsare som läser ENBART Molly-avsnitten och hoppar över det andra. Jag har läsare som läser ENBART om mig och hoppar över Molly-avsnitten. Varför kan jag inte skriva om sex i bloggen? Är det fult med sex? Är det tabu? Lägger jag upp bilder med avancerade sexställningar? Knappast! Sex är inte konstigare än att äta middag eller tömma diskmaskinen (men avsevärt mycket trevligare ;)). Känner jag för att skriva om sex så gör jag det och blir du upprörd av det, läs inte!

Till sist vill jag bara säga att jag är inte bra, men i alla fall liiiite bättre. Idag orkar jag tänka och idag måste jag ta mig ur sängen för att fixa mat åt mitt barn.

Kramis