Tröstshopping...

NU kan alla som brukar skaka på huvudet och säga att jag shoppar för att fylla ett hål få lite vatten på sin kvarn. Just idag är det så! Jag behövde muntras upp och vet ni vad, jag unnade mig att tröstshoppa. Så det så! Även om jag för stunden känner mig upprymd så förstår jag mycket väl att det inte löser några världsproblem genom att jag spenderar pengar på saker som jag vill ha, men det dövar lite i allafall!

Dessa stövlar har jag drömt om sedan jag såg dem första gången i Fitts&Companys blogg. Då kändes det inte aktuellt att betala närmare 4 papp för dem (inte idag heller för den delen) men av en slump hamnade jag på deras webbutik och upptäckte att det var halva priset på dem. Jag har haft dem i varukorgen när det var 30 % rea men så har de åkt ur igen. Nu är de förhoppningsvis snart mina! Saken är den att jag har ganska höga vrister och breda fötter och har lite svårt att komma i mina boots från Swedish Hasbeens, jag valde att gå upp en storlek på stövlarna, till 40. Visst borde rimligtvis hela stöveln bli lite rymligare när man har större fötter som skall i? Eller tänker jag knasigt nu?. Har fått tips om att ha en plastpåse i stöveln så att foten glider i...Håll tummarna!


Fick ett samtal från min mormor idag, hon var ledsen för att morfar har fått åka in akut till sjukhuset, svårt att andas och jättesvullen i hela kroppen. Mormor tar sig inte för så mycket själv och är van att morfar fixar precis allt, nu var han orolig för hur hon skulle klara sig själv hemma utan honom. Vilken cirkus. Mormor grät och jag tog med mig Luca dit och vi stannade hos henne en stund. Förhoppningsvis blir morfar snart bättre, men jag kan tänka mig att han får stanna ett par nätter...

Det var inte vidare upplyftande att vara där, det är en sak att hon är ledsen (och jag med) för att morfar är dålig, men hon behöver ju inte "spä" på det hela med att säga mindre snälla saker. Tydligen hade mamma "erkänt" för mormor att vi är osams och hon mådde så dåligt så att hon snart skulle behöva "åka in till psyket". Det var så synd om mamma enligt min mormor för att hon inte fick träffa sina barnbarn. Jag har absolut inte förbjudit henne att göra det, hon har ju
t o m varit på förskolan för att hälsa på dem. Hon har inte visat något större intresse tidigare för sina barnbarn. Det är väl trevligt att komma och pussa på dem lite ibland, men aldrig att hon frågat om hon kan hjälpa mig eller underlätta för mig genom att vara med barnen. Hon har dykt upp ett par timmar varannan vecka för att träffa dem. Jag har gråtit många tårar för att hon inte stöttat mig en enda minut när jag verkligen behövt det. När Micke och jag skulle skiljas så sade hon "jag vet inte om jag orkar med det". Hon, orka med? Vem var det som skulle skiljas? Och förra julen när jag började gå ner i vikt då sade hon "du får inte bli sjuk igen, det orkar jag inte med". Sedan har hon inte frågat mig en ENDA gång efter det hur jag har mått. Inte en enda...och hon skall föreställa vara min mamma. Jag tycker det är sorgligt.

P-O sade idag "men herregud, det är ju bara att hon ringer på här så är det väl okej igen". Så lätt är det kanske inte, jag lär inte ta något initiativ för att bli sams, men om hon ville så skulle jag vilja säga ett och ett annat och sedan ha önskemål inför framtiden...

Mormor hasplade ur sig också " nu blir det väl ändå inga mer barn". Det gör mig så himla ledsen, som att jag inte klarar av mina barn och ständigt ber om hjälp. Så är det verkligen inte. Det är klart att jag skulle uppskatta att få lite egentid tillsammans med P-O, men jag vet att vi "valt bort" det i och med att vi skaffat en stor familj. Mina barn är mitt allt! En del kan inte förstå att man vill ha så många barn överhuvudtaget. Jag tänker så här, något som är så fint och underbart kan man inte få "för mycket av". Det blir bara mer kärlek i familjen, tycker jag!

Hoppas du har en skön söndag!!!! P-O är just nu ute med tvillingarna och Lovisa och skottar snö på baksidan, Luca har precis somnat och jag håller på med tvätt, disk, plock varvat med Tradera...

Kram på dig och tack för att du orkar lyssna!!!