Att gråta ut och...det ordnar sig alltid!

Vill först tacka alla snälla rara vänliga själar som gett mig massor av omtanke och varma ord i kommentarsfältet! !!!!

Vet Ni, det var inte värre än löss. Löss är aldrig roligt, det kliar och känns ofräscht, men inte värre än så. Det var som var så förbannat jobbigt är att de skall upptäckas just idag. IDAG av alla jäkla dagar. Varför skall det vara så?

Att jag inte skrev i morse var mest för att P-O tyckte att "men du kanske tappar läsare, folk vill nog läsa om dina mollysar, inte om löss". Det kan vara sant, min titel är ju NÅGOT ledande.

Men jag kom faktiskt på sedan att jag vill skriva bloggen för MIN skull, ibland när allt känns enkelt och livet bara är underbart då är det jätteroligt att visa fina bilder och förhoppningsvis ge lite inspiration.

Andra dagar behöver JAG bloggen för att skriva av mig, ventilera, då får det handla om jobb, relationen eller om något så äckligt som löss!

Egentligen undrar man om man ibland har det på känn...barnen vaknade tidigt som vanligt, när vi hade skruvat på oss tillräckligt gick vi upp och då var klockan 04:10. Det är ju för 17 natt då! Jag var på ett glatt humör, såg fram emot en kort dag på jobbet, fredagsfika och fredagskänsla. Klädde Li i nya fina me&i-kläderna som kom igår. Skulle göra henne extra fin i håret och då. DÅ!

Lade den misstänkte lusen på P-O´s nattduksbord och väckte honom "är det här löss?". Något yrvaken gick han upp och var till en början osäker. Jag fortsatte gå igenom Li och hittade förstås fler...Kollade Luca, naturligtvis han också! Lutade mig över handfatet och började kamma mitt eget hår med en vanlig kam (för ni skall ju inte tro att jag fått arslet ur vagnen och köpt hem luskam och behandling, fan vad trött man blir på sig själv, att man inte gör det man tänker!). Hopp hopp. Jodå sade P-O, du har också löss. För första gången i mitt liv. Leon hade också, men inte P-O, konstigt med tanke på att vi alla fem ligger med huvudena ihop i sängen.

I det läget är min man underbar, han tar tag i allt när jag fullkomligt brakar. Det var inte lössen i sig utan känslan av att något skall jävlas!

Hur ofta köper man ny bil?

Hur ofta ordnar man med jobb, förskolan, grannar för att få till det?

Varför idag? Varför kunde vi inte få de där timmarna i fred och få ro affären i land?

P-O tänkte rätt klart och när jag gråtit färdigt för en stund så kom vi fram till att han skulle låna grannens bil lite tidigare och smita iväg till jobbet på sin datatid, handla lusmedel och sedan åka förbi Möllers bil, hämta nyckeln till Sharanen och hämta alla tre bilbarnstolar.

Vi fick helt enkelt behandla barnen, hiva in dem i bilen och sedan åka till Eskilstuna allihop!

Min behandling skulle få ske ikväll, man vill ju inte sitta på en bilfirma med stinkande flottigt hår, eller?

Hade redan hört mig för om mamma eller svägerska kunde passa barnen men fick nej (av två olika anledningar :(..).

P-O ringde vid halv tio, hade köpt ett snordyrt medel som bara skulle behandlas på 15 minuter och sedan kunde barnen gå till förskolan, enligt henne på Apoteket. Jag måste säga att det kändes väldigt knepigt, 15 minuter? Tillbaka till förskolan? Jag bad honom ringa till dem och förklara läget och den informationen han fått, jag kände liksom att jag inte hade förstahandsinformation. Det ville han inte och vi blev osams, jag började stortjuta igen och ringde upp mamma som precis hade ringt. Vi blev också osams, eller man kan säga så här, jag brast i gråt, avslutade samtalet med att säga "vi har verkligen ingen som hjälper oss". Sedan lade jag på och hon har säkerligen försökt ringa massor av gånger (det har ringt men jag har varken kunnat eller orkat svara). Om någon undrar så handlar det för min del om lång besvikelse. Många av tårarna idag har handlat om känsla av att vara utsatt och inte ha någon i sin närhet som kan eller vill hjälpa en, det känns så förbannat sorgligt.

Det hela blev inte bättre av att jag fem minuter senare fick ett nytt samtal att vi inte kunde låna bilen som skulle tagit oss till Eskilstuna. Jag trodde faktiskt inte att jag hade mer tårar kvar...I ren desperation ringde jag Ann-Louise på andra sidan gatan.

Är du ledsen? Frågade hon på en gång och jag hulkade fram vårt dilemma. Vet ni vad, världens mest underbara människa, hon sade på en gång "jag tar barnen så lånar ni en av våra bilar". Jag börjar gråta bara jag tänker på det, så snäll!

Strax efter kom P-O hem och han började med att hjälpa mig innan han var tvungen att rusa tillbaka till jobbet. Luskammade Li och i med sprayen, sedan Leon och sist Luca som grät/skrek konstant i en halvtimme (vilken tortyr, för honom och mig). Jag var ju tvungen att låta det verka i 15 minuter. Då hade jag i medlet i mitt eget hår. I sådana här lägen behöver man vara massor av vuxna, någon som hjälper barnen, någon som tröstar och underhåller, jag hade också behövt hjälp till mitt eget långa! När jag äntligen fick tvätta ur Luca´s hår somnade han på barnens säng, utan att jag ammade. Klädde tvillingarna och de somnade framför en film, det är därför jag har ro att slå mig ner här och skriva till Er!

En utslagen nyavlusad lillkille

Underbara busiga tvillingarna i nya fina kläder, helt utslagna :o

Ville bara visa att förskolekorten kom igår, såå fina. Mycket dyrare än förra firman och sämre service, men va´17, korten är fina och många blir till julklappar...

Syskonbilden...

Dagens outfit som dock inte piggade upp något värst, trots färgchock!

Taradiddle red

Svart brottarlinne från JC

Svarta leggings från Gina Tricot

Knee length socks i pink

Träskor från Calou

Närbild på klänningen...

Nu måste jag ta rätt på massor av tvätt...har tvättat sänglakan från vår säng och barnens, filtar, mössor, handdukar...bara för säkerhets skull...

P-O kommer snart hem men vi kan inte åka förrän någon av bilarna blir lediga, vid halv två eller så....hoppas barnen hinner vakna innan vi skall åka så att jag får i dem lite lunch...

Tack än en gång för allt stöd! Och för att ni orkar lyssna!!!