NY layout och älskade William 11 år!

God morgon :)

Då var det dags att förnya sig igen, eller hur! Kände häromdagen att nu skall det nog vara en lite somrigare bakgrund på bloggen...men man måste ju förstås vänja sig lite vid tanken. I morse när jag loggade in så var blogger "uppdaterad" med ny design. Hakade på och har ägnat över en timme, svurit (och nästan grinat), Picasa löpte amok och bilderna blev upp-och ner.

Till slut blev det denna rååååsa layot och nu tror jag att jag är nöjd.

Jag är hemma på förmiddagen idag, förskolan är stängd, Pappa och Berith kommer med William och Tilde vid tolv-snåret så att jag kan börja jobba klockan ett. Då blir det terminens sista "arbetslag". Gäller att hålla tungan rätt i mun och fixa med det sista. Vi gör en omorganisation till hösten så idag skall två nya medlemmar i mitt arbetslag deltaga!

Dagens outfit:

Appeteaser dress i apricot (storlek 0)

Leggings från Gina Tricot

Träskor från Swedish Hasbeens

~~~~~~~~~~~~~~~~

Tänk att det idag är 11 år sedan jag fick mitt första barn!

Jag hade velat ha barn sedan jag var i 15-årsåldern (men jag var tillräckligt klok för att förstå att det inte var såå smart, dessutom hade jag ingen pojkvän så det hade blivit ett tufft uppdrag).

Jag ville ha barn med min första sambo, Tim. Han var inte mogen utan ville satsa på musiken (vilket var ett klokt val för han försörjer sig på det idag, skriver låtar till bland annat Melodifestivalen).

Träffade Micke och vi hade väl ett rätt struligt första år, han ville vara säker innan vi flyttade ihop. Han hade rätt många kraschade förhållanden i ryggsäcken. Vi började träffas i mars 1997. Oktober 1997 började vi kalla oss för ett par. Juni 1998 åkte vi till Grekland. Månaden efter flyttade vi ihop i en "ny" lägenhet. I augusti 1998 slutade jag med p-piller, inte för att vi planerade att bli gravida utan för att jag var sååå säker på att jag skulle ha svårt för att bli gravid och att när vi väl skulle börja försöka ville jag ha eventuella hormoner ur systemet.

Jag kan säga så här, Micke "glömde av sig" en gång och sedan tyckte han ändå att det var kört...Vi skyddade oss inte resten av månaden. I september började jag känna mig lite knepig, frusen trots höstkappa, kymig och trötthelt enkelt. Vi var bjudna på 30 årsfest och vi hade bestämt oss för att inte dricka något på fredagkvällen eftersom det skulle bli festande på lördagen. Vi gjorde en handlingslista för att åka och handla på fredagseftermiddagen. Micke sade i förbifarten att vi kanske skulle köpa kondomer. Jag såg lite förundrat på honom, jag tycker att vi köper ett graviditetstest.

När vi kom hem igen kissade jag på stickan och så stod vi där hängda över byrån. Det tog inte många sekunder så hade vi ett klarblått plus i rutan. Mickes första reaktion var "jag öppnar nog en flaska vin i alla fall". Dagen därpå sade han till sin mamma "du skall bli farmor". Jag blev lite ställd för vi hade inte ens pratat om att vi redan skulle berätta. Men jag har å andra sidan aldrig kunnat hålla mig utan berättat för omgivningen på en gång. Man kan säga att jag struntar blankt i den där "man skall vänta i 12 veckor"- rekommendationen.

I oktober 1998 förlovade vi oss. 17 april 1999 gifte vi oss, jag i vecka 32. Såg ut som en fotboll, både på magen och i ansiktet.

William var beräknad till 31 maj men tittade ut 11 juni 1999.

Det började med värkar på morgonen, pratade med min mamma i telefon och bad henne vänta lite för att jag hade en värk. Hon bleb helnipprig och tyckte att vi skulle åka in. Jag var ju beredd på att det skulle ta tid och hade skickat Micke till jobbet. Hans kollegor skickade hem honom vid tio för han kunde inte utföra något vettigt överhuvudtaget. Vid halv tolv hade jag så ont att jag grät vid varje värk. Micke ringde taxi och vi skrevs in klockan 12:00.

Vid fyra gick vattnet och strax efter det fick jag epidural. Kunde sova någon timme men vid sju blev jag väckt för att de skulle sätta stimulerande dropp. Sedan hade jag krystvärkar i tre timmar utan att vara öppen tio cm. Inte roligt. INTE roligt.

Ni som fött barn vaginalt vet vilken urkraft det är i de där värkarna och då skulle jag göra allt för att hålla mot. Försöka hindra ett bowlingklot som kastades nedåt en gång i minuten. Jag grinade och trodde aldrig jag skulle få föda ut mitt barn. När jag höll på att ge upp så tittade barnmorskan barskt på mig och sade "Heléna, om du ger efter kommer du svullna upp istället och då får vi inte ut barnet". Det var efter ett förök att trycka undan de där sista centrimetrarna. Det vill säga jag krystade och barnmorskan försökte med sin kraft tänja. Gick inte. Kan säga att min mamma har haft samma "bekymmer", krystvärkar utan att vara öppen. Mig fick de dra ut med tång efter att de klippt (huvaligen) och min bror blev det urakut kejsarsnitt med. Roliga berättelser att ha i bagaget.

Vid 22:30 på kvällen sade hon till mig "du får krysta nu". Jag trodde hon drev med mig, men efter att ha förstått att hon faktisk menade allvar så tog jag i för kung och fosterland.. "Oj oj, ta det lugnt, inte så fort"

William Micael Gustaf Edberg såg dagens ljus 22:42!

54 cm lång och 4230 gram tung.

Älskade unge, vad gjorde det att jag blev sydd som en broderitavla efteråt, jag var mamma till världens finaste gosse!

Skall pussa på min go´a son lite extra idag! Han blir uppvaktad på morgonen av morfar. Skall få en resväska med tillbehör som passar till hans resor framöver.

Presenten från oss är hans Spanienresa och det vet han om!

Ha en underbar dag!!!!

Helénakramar