Hallå där :)
Just idag känner jag mig lite ilsken! Jag är trött på att människor skyfflar över sina egna privata problem på andra! Nu menar jag inte att jag inte vill lyssna utan att man skyller sina problem på andra. Att inte se sin egen del i någonting utan att det alltid är omgivningens fel.
Suck.
Jag brukar då och då tänka på hur det kommer sig att just jag är som jag är. Vad beror det på? Jag vägrar tänka att jag är ett offer för omständigheter. Jag vill tro att jag har makt att påverka mitt eget liv. Antingen kan jag gräva ner mig för än det ena än det andra eller så kan jag försöka ta tag i min livssituation. Vem skulle jag skylla min ätproblematik på? På samhällets utseendefixering? På männen i mina liv som velat "ha mig på ett visst sätt"? På min uppväxt?
Knappast!
Nej, jag skyller inte på något utan inser att det handlar om mina (ibland) orimliga krav på mig själv! Att jag inte kan göra något halvdant. Allt eller inget.
Det är ingen slump att jag har många barn. Det är ingen slump att jag är förskollärare eller att jag får hålla på med kläder och skor på min fritid. Det är inte slump utan medvetna val och handlingar.
Självklart är jag superduktig på att skylla ifrån mig jag med, tro inget annat. Men jag försöker öva mig i att tänka att "jag kan förändra mig själv, inte andra". Jag kan inspirera, uppmuntra, vägleda men jag kan inte göra om någon annan.
Jag kan inte heller uträtta mirakel även om en del tycks förvänta sig det av mig.
Idag klättrade jag upp i klätterställningen med barnen på fritids, vilken förtjusning och vilket sorl det blev. Varför prioriterar jag inte sånt oftare än att fylla i papper, svara i telefon och springa på möten?
Så underbart roligt och trevligt vi hade och barn som jag inte annars pratar så ofta med kom upp och ville vara med.
Nu skall jag iväg och veckohandla, så slipper jag stressa med det imorgon när pappa kommer!!!
Ha en bra dag och ta hand om dig!
Jaaaa du....
SvaraRaderaTänk om man faktiskt slapp ta hand om sådant som inte hör till ens eget bord och istället göra det som man VET att man kan göra riktigt, riktigt bra...!
Jag kan också "skylla" på annat...men visst är det beslut man tagit. Medvetna. Sedan är det svårt att ändra vissa beslut. Som att ändra yrkesinriktning t.ex. Jag beundrar alla de som faktiskt VÅGAR ta hoppet! Tror det är sååå många som tänker och vill...men inte riktigt kommer till skott, inte vågar ...för tänk om.....!
Jag vet ju att hur jag ser ut beror ju på MIG. Visst påverkar saker runtomkring mig hur jag mår, men de tvingar mig ju inte att äta godis t.ex.
Men det är sååå jobbigt att ta hand om sådant som inte hör till mitt jobb, på jobbet. Jag har ingen utbildning i att ta hand om helt nyanlända barn. Ändå sitter de där i mitt klassrum. Och de kan ju inte av förklarliga skäl uppnå målen...Ska JAG då ändra deras mål? Ska jag ENSAM göra det? Borde inte någon som är SVA-utbildad göra det? Ledningen? Det är jag som måste skriva skriftliga omdömen som är helt onödiga, för självklart kan inte X följa med i So:undervisningen om man inte kan språket...Och jag är ju inte ensam med den eleven...det finns ju rätt många andra i samma rum med olika behov och förutsättningar. Jag önskar att jag kunde klona mig själv, men oftast känns det som om jag jobbar i uppförsbacke hela tiden....Jag är så trött på att känna mig otillräcklig. Och jag VET att jag inte kan ta på mig allt...men det hjälper ju inte mig i det dagliga. Vuxna runt barnen som inte verkar bry sig om sina barn...när blev jag terapeut och socialassistent? Varför ska jag behöva sitta och vänta och vänta när vi kallar till samtal och de aldrig dyker upp, gång efter gång? Varför ska jag vara tvungen att kalla dem, när de så uppenbart fullständigt STRUNTAR i sina barn?
Nu blev det en lång och lite läskig kommentar, Helena. Varför blir de så här hos dig ibland? Gillar du inte denna så ta bort den, jag tar inte illa upp!
Ha en underbar kväll! Tur att Mollysar finns och kan förgylla jobbiga dagar!
Fast det är en skillnad att se sig som ett offer och att finna förklaringar i exempelvis sitt förflutna till varför man är och har vissa personliga problem. Jag skyller inte på min mamma men ser också hennes del (hon var psykiskt sjuk under delar av min uppväxt) i varför jag idag som vuxen och förälder har vissa drag som är mindre trevliga och som jag måste jobba med och vara observant på så att jag inte för över dem på mina barn. Jag går i terapi och har ofta känt stor ilska mot min mamma och varför hon inte på ett annat vis tog tag i sitt liv och tog emot hjälp som erbjöd men att vara ett offer nej det är jag inte men samtidigt är det helelr i mitt "fel". Jag var ett oskyldigt barn som hade förtjänat så mycket bättre både då och idag.
SvaraRaderaForbid me not: Jag håller med dig fullständigt!!!!Det är stört omöjligt ibland att ha den yrkesrollen vi har, få som har så höga krav och så dåligt betalt dessutom.
SvaraRaderaAnonym: Jag förstår dig precis, jag söker också orsaker och förklaringar, men sedan vill jag medvetet förändra. Jag har bara försökt tänka att det inte är mitt fel att det är som det är och nu måste jag göra det bästa av det hela!
Mitt inlägg tänkte jag mer som frustrationen av att vända ut och in på sig och ändå duger det inte för att andra människor inte orkar ta tag i situationen utan skyller på omgivningen.