...av Fru Kämpe...
Att redan från början vara lite lätt utmattad och sedan tro att barnen sköter sig säkert, en stund i alla fall. Tji fick jag! Pojkarna var urbusiga hos mormor och morfar, jag fick höja rösten både en och två gånger. När de hade sönder ett skepp gav jag upp och åkte. Trist, jag skulle verkligen ha velat umgåtts en stund med mina morföräldrar.
Nästa självmordsuppdrag, veckohandling!
Tänkte att "vi har ju gott om tid". Men eftersom jag inte har förmågan att dra tre bil-kundvagnar och det bara fanns en minikundvagn så var det hela som gjort för bråk. Li och Luca kunde till slut samsas om den lilla vagnen och Leon fick äran att sköta scannern. Så klart fick vi en scanner som krånglade HELA tiden. Sedan blev pojkarna osams om en ananasburk och det hela slutade med att Leon knuffade Luca som tappade burken. Denna for iväg och jag blev arg på dem båda. Det resultatet blev en vrålskrikande Luca, säg den som inte vände sig om då.
Kunde lätt ha börjat gråta fem gånger i affären. Att jag aldrig lär mig! Dumma kossa!
Hem och packa upp, ett evighetsprojekt. Och förbereda lunchen. Och backa tillbaka bilen. Och dammsuga upp allt grus som tittat fram efter igår eftermiddag. Hur är det möjligt?
Nu ser två barn på Bolibompa och den tredje spelar dator. Jag måste lugna ner mig nu och hämta kraft inför en tuff eftermiddag.
Kram kram (och tänk om man fick ligga så här, en dag eller två!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar