Hoppas allt är bra med dig och de dina! Här är det väl sådär...vete 17 om Li´s munsår blir bättre, ungen vägrar ju att smörja sig, snabbt som ögat torkar hon av krämen på ärmarna. Det är bara på kvällen när hon somnat det får vara kvar...Skall avvakta dagen...Varför har jag fått så envisa barn när det kommer till medicin? Ingen som kan ta flytande alvedon utan att spotta och fräsa, de vill inte smörjas in, inte ens ta cerat! Ibland blir man bara trött. Vill ju att de skall förstå att det är för deras skull, inte för att mamma vill vara elak (och det är precis det jag känner mig när tårarna sprutar och jag blir arg). Det är väl därför jag drar mig för att ge antibiotika, jag vet att det blir flera dagars kamp som fullkomligt tar musten ur mig och barnet. Jag hoppas in i det sista att det skall självläkas...
P-O och jag når inte varann riktigt nu, det blir anklagelser, hårda ord, ledsna miner och missuppfattningar/missförstånd precis hela tiden. Jag har lärt mig nu, det brukar vara så, antingen är jag i en svacka, eller han. De första åren mådde jag verkligen dåligt varje gång, tänkte att "nu är det kört". Men nu har jag lärt mig att lika oförklarligt som dessa perioder uppkommer, lika oförklarligt försvinner de...
Varför skall det vara så svårt att leva i en relation? Har vi för höga krav på vår partner? På hur livet skall vara? Jag är så oerhört tacksam varje dag för mina fem barn, för att jag har ett jobb som jag älskar, för att jag har förmånen att försörja mina barn och unna oss fina saker. Kanske glömmer jag bort P-O i det här? Bara tar honom för givet? Han brukar säga att jag inte vill vara med honom. Men så är det inte alls, jag skulle mer än gärna vilja ha egentid med honom, men eftersom vi har minimalt med hjälp utifrån så är det ju nästintill omöjligt.
Jag måste få komma hemifrån ibland (och han får gärna följa med), jag klarar inte av att bara gå här hemma. Jag har massor av vänner och jag vill träffa dem och jag tycker om att snacka "tjej-saker", hur roligt är det för P-O att lyssna på det? 9 av 10 gånger tar jag ju med mig barnen och ger honom egentid/tid med sina stora barn. Ändå blir det inte bra...
Hur skall jag gå tillväga för att det skall bli rätt? Om jag gör som han önskar då kommer jag sakta tyna bort. Vi jobbar på samma jobb, vi har inga hobbies/träningar utanför hemmet. Jag tycker att vi ses JÄMT, han att vi aldrig ses. Konstigt det där...
Hur har DU det i din relation? (Är det bara jag som inbillar mig att alla andra har det så himla bra?)
Idag skall barnen och jag åka till pappa och Berith. Att jag åker ensam med dem är för att P-O´s stora barn inte har så mycket utbyte av att vara där och det gör mig stressad, jag vill känna att jag kan stanna så länge det passar mig och de små...inte skynda hem för att någon annan vill det. Imorgon åker de till Thailand i fyra veckor *suck*. Jag unnar dem det verkligen, de har förtjänat varenda resa efter alla år med slit. Jag ser det bara rent egoistiskt, jag kommer att sakna dem!
Dagens varma outfit:
Lovely knit i cherry (storlek 1)
Rib jersey l/s i vitt (storlek 1)
Vitt baslinne från Gina Tricot
Jeans från Gina Tricot
Jacquard longsocks i cherry
Ha en skön söndag!!!!Kramar Heléna
Nej, det är inte lätt att leva i en relation! Inte får någon skulle jag vilja säga. Men jag tror det blir särskilt svårt när någon av de har issues som de inte tar tag i på _allvar_. Jag tror inte man kan döva och heala ett matmisbruk med att låta en stor del av ens liv gå ut på att köpa dyra och fina kläder. Även om det dövar för stunden, så löser det ingenting på ett djupare plan. -tror jag.
SvaraRaderaJag tror det behövs mer, enskild terapi, och för er: familjerådgivning! För att kunna prata med varandra utan anklaganden och för att rensa vad ni egentligen värdesätter/ tycker/ tänker och prioriterar. Familjerådgivning är alldeles för underskattat här i Sverige skulle jag vilja säga. I Usa har ju _alla_ par det, och det är lika viktigt som att gå till tandläkaren varje år. Tycker det är sunt!
Jag förstår dej och jag förstår P-O. Jag tror ni behöver ego tid emellanåt, rejält med ego-tid. Du skriver ju att du har många nära vänner, portionera ut barnen hos dem (kanske med jämnåriga lekkompisar? då blir det ju semester även för barnen och inte så jobbigt för dina vänner) Ta en helg när de stora barnen är hos sin pappa och strunta i några Molly köp, och ta in på ett spa eller vilket simpelt Scandic som helst. Bara ego tid. En sådan helg om året, som man kan se fram emot, se tillbaka på.. värt varenda krona och bök med barnvakt.
Du skriver ärligt och personligt, men ibland känns det ändå som att du inte tar tag i saker som du borde i ditt liv. (Och det vet ju jag inget om, för jag vet att du inte skriver allt här) Min övertygelse är dock att ett behov av att konsumera "lyxiga" saker och få bekräftelse utifrån (-Fina kläder, -vad smal du är osv) bottnar i något djupare! Ju förr man tar tag i det, dessto bättre! Livet är inte O.M, det är bara en ytte ytte pytte liten del av ett betydligt viktigare liv! Hitta det!
Stor Kram,
Lilla Vän!!!
SvaraRaderaTror inte alls att varken du eller din man är i en svacka utan det ni hamnar i kallas SMÅBARNS åldern!!! Alla med småbarn hamnar i det mer eller mindre (vissa vägrar erkänna det bara) Sen eftersom det du och jag gör(ammar)det tar oxå på krafterna och männen kommer lite utanför....
Sen blir man inte lyckligare av att lämna bort barnen för att få egentid utan det går alldeles utmärkt att få egentid faktiskt barnen är med i hemmets fyra väggar...
Det måste man känna efter själv....
Ha en bra söndag!!!
Kram Madde
Hmmm mycket tankar som är bra, synd att du är anonym för genast får jag en dålig känsla, att Du är någon i min närhet som inte vågar säga det öga mot öga...Jag har varit inskriven på ätstörningsenheten så det är inte så att jag inte tar det på allvar...Tror du mina vänner tycker det är jobbigt när jag kommer med alla barnen? (den tanken gör ont). Jag behöver inte avstå mollysar fär att ta in på hotell, pengar är inte ett problem i vår relation, det är barnvakt till barnen..om jag inte har mina stora, har vi hans, förstår du?
SvaraRaderaTack ändå för att du tar dig tid att kommentera och visst har du rätt, jag har massor av skelett i garderoben, jag försöker vara så öppen som möjligt med dem för att de inte skall göra alltför ont!Att prata om dem här gör mitt liv mycket enklare att leva och jag mår bra av att prata...
Madde: Visst är det så och jag försöker förklara det för P-O, man kan inte förvänta sig så mycket mer av livet än massor av tid med barnen när man har tre under fyra år...Kramis
SvaraRaderaJag tror inte att anonym menade att dina vänner tyckte att det var jobbigt när du kom med alla barnen. Jag tror att anonym tipsade om barnvaktshjälp, att dina vänner kunde passa barnen, ev. ett och ett, gärna där den har någon lekkamrat i rätt ålder.
SvaraRaderaHa en bra dag, så ses vi imorgon, kram Ylva
Hej Helena,
SvaraRaderaär inte det där ett ganska typiskt problem när man har småbarn? Jag känner så väl igen mig i det du skriver och minns tillbaka när mina tre var riktigt små (alla tre är födda inom ett fyraårsspann, så det är tätt mellan dem). Man fick ju aldrig tid att "andas" och bara vara sig själv, alltid passa på andra och fixa för dem. Du är ju dessutom enormt effektiv och får massor gjort varje dag, så du är väl extra ansatt, förmodar jag. Ja, jag har ingen lösning åt dig, tyvärr. Det brukar man få hitta själv, dessvärre.
Sen tänker jag inte leka hobbypsykolog och anklaga dig för att tröstköpa kläder, jag känner ju inte dig personligen.
Min önskan är dock att ni kan reda ut allt och komma tillbaka till varandra, det måste ju finnas en stark kärlek i botten, som får chansen att komma fram igen. När allt funkar och man är nöjd med relationen till sin man/fru, så brukar resten lösa sig med ett leende. Såklart beroende på vilka problem man har, men det mesta går ju faktiskt att lösa.
Styrkekramar till er båda!
Hej! Nej ni är definitivt inte ensamma om att ha svackor! Jag känner också så ibland att herregud är alla så jävla lyckliga som det verkar?! Jag har perioder när jag mår riktigt dåligt vilket givetvis går ut över hela familjen även om jag försöker undvika det, jag har haft en längre depression som också ledde till en fysisk sjukdom som jag nu får dras med. Har en läkare som gärna skriver ut piller så fort jag mår piss men jag vill inte ha dem utan satsar hellre på samtal, träning och stöd av vänner och familj. I min familj är vi flera som har haft depressioner någon gång i livet så i mitt fall är det delvis genetiskt betingat. Men jag är nu på väg att ha koll på vad som får mig på fötter igen då jag kommer in i dessa perioder så jag inte åker ner lika djupt igen! Min man har också perioder av ren frustration och andra livskriser och det är lika jobbigt för familjen som mina kriser. Trots att det vid dessa tillfällen känns precis som du skriver att "nu är det kört" så kommer man ändå ut på andra sidan förr eller senare, man får på något sätt försöka ha förståelse för varandras perioder av må dåligt. Jag tror att alla par har det så ibland, vore väldigt konstigt annars. Men man pratar liksom inte om det så öppet utan mest med sina nära vänner, vilket är synd eftersom jag i alla fall då får bilden av att andra har det så bra och att det bara är vi som har det jobbigt ibland!
SvaraRaderaBarnvaktsproblemet förstår jag, även om vi har turen att ha flera runt oss som kan ställa upp. Även om man inte gärna ber om det för ofta, får så dåligt samvete då, dumt jag vet! Finns det kanske fler familjer runt där ni bor som har samma problem, som ni inte känner i dagsläget men som också skulle behöva avlastning ibland! Om man hittar en familj som är i ungefär samma sits kanske man kan hjälpas åt, de tar hand om era barn och vice versa. Annons i lokala affären kanske? Vet inte om det kan vara nåt, men kanske något att fundera på, kan ju vara lättare om det är någon som har det likadant för då får man hjälpa tillbaka också. Ni lyckades väl få tag i en mormor/farmor till dina två äldsta barn så, eller? (eller blandar jag ihop dig med någon annan, ber om ursäkt isåfall, har inte full koll vart jag läst detta =))Jag både hoppas och tror att ni reder ut denna stormen också, ni verkar ha ett starkt förhållande och ALLA har sina kriser och perioder när man inte mår bra och detta påverkar förhållandet. Stor kram
Första anonym förklarar sig:
SvaraRaderaJag tror absolut inte att dina vänner tycker du är jobbig med alla dina barn, absolut inte! Det var ett barnvaktstips! (för jag har förstått att det är ert största problem)
Jag är ingen i din närhet, så du behöver _inte_ känns dej illa till mods över det. Hade jag varit det, så hade jag utan att tveka sagt samma sak och säkert mkt mera för då vet man ju mera.
Jag har själv flera barn och har/ är tidvis i samma situation som dej/ er, men det jag försökte lyfta var att man måste se till sina prioriteringar i livet, om de verkligen ger en någonting -på riktigt, där inne- och inte en omedelbar tillfredställelse som ett dyrt och fint inköp som man vet kommer generera i mera positiv bekräftelse utifrån. Då tror jag man når ett lyft. Att våga faca skeletten i garderoben och inte gömma dem och ställa en fin fasad framför.
En framgångsrik O-M blogg och en dignande dyr och fin garderob gör en inte till en gladare människa. (och med detta menar jag inte inte alls det som kritik, jag tycker du är fantastisk som kämpar och ser till att lösa vardagen, du påminner om mig.. och då menar jag inte att jag är fantastisk på något sätt, men vi är så lika i våran minutiösa planering, framförhållningen och vara en spindel i nätet hela tiden, både hemma och på jobbet osv)
Jag tror säkert inte att ekonomin är något problem för er, det var inte så jag menade heller, utan jag menade prioriteringen. Att prioritera görandet framför "ha-andet", för det läser jag mellan raderna (min tolkning såklart) att du har. (Du tvekar knappt på en kappa för 5000:- som du betalar av flera månader, men det känns att ha en familjemåltid på Pizzahut för några hundralappar)
Jag tror att görandet är livet, och har man dessutom en sådan otroligt god ekonomi som ni har, så kan man göra så mkt mera som man mår bra av "innuti" istället för att bara bättra på fasaden. Jag tror inte svaret är att lämna bort barnen (som någon skrev under mig!) absolut inte, men jag förstår har ni inga sådana andningshål, och det tror jag däremot är viktigt att ha. Inte ofta, men någon gång under småbarnstiden, där man lätt går förbi varandra. Sedan måste man ju såklart jobba i vardagen också.. för att nå varandra. (Därav mitt tips på familjerådgivning)
Jag förstår att du tar mitt inlägg som kritik, men du ska veta att det inte är min mening. Jag tycker du är fantastisk, och en oerhört omtänksam människa, men av det som jag läst (och jag är medveten om att det inte är hela sanningen, men det är ju det som jag bildar min uppfattning på) så känns som det som att du behöver gå ett steg längre för att må riktigt bra, och jag tror att du skulle må bättre av fler göranden (i ditt ekonomiska prio) än överfulla garderober.
Jag önskar dej i allafall all lycka och jag menar väl, men jag är ingen som stryker medhårs (som jag märker är väldigt vanligt i O.M bloggar) om jag tror på något annat. Jag tror på ärlighet och på att komma ut med problem,
Stor Kram
Hej! Hoppas att allt reder upp sig mellan er och att ni bägge kommer att må bra igen!
SvaraRadera/ Maria
Gomorron!
SvaraRaderaOroa dig inte, jag tror att det är upp och ner hos alla och har man dessutom en massa barn som ni har så blir det lätt att förhållandet blir lidande. Men det är ju sånt man får ta när man har små barn.
Jag förstår precis det där med att han vill att ni tillbringar mer tid och du tycker att ni tillbringar massor med tid tillsammans.
Ni kanske ska ta och prioritera kvalitetstid. Alltså typ att ni låter de stora barnen se efter de små i ca 1 timme och så åker ni i väg du och mannen och fikar. Alltså bara ägnar er åt varandra i en timme, absolut inget barnsnack(jag vet hur det är och det blir lätt man diskuterar ungarna).
Bestäm er för att en dag i veckan ska ni ha en timme för er er själv eller mer tid om de stora barnen är kapabla att se efter småsyskonen längre tid.
Men se även till att du får kvalitetstid för dig själv. Bestäm att en dag i veckan ska du göra något som du vill. Åka och simma, träffa någon vännina eller bara shoppa i fred.
Låt sedan din man få samma möjlighet. Jag vet inte hur ni har med tid i er familj, det kanske går att gör det här oftare. Det viktiga är i alla fall att ni försöker göra något. Börja med att prata om att det måste göras något.
Som sagt så tror jag att din man saknar din uppmärksamhet till 100% för så kan jag känna med min sambo ibland. Han finns ju ofta här och allt är bra men jag vill att han ska fokusera 100% på mig och bara ha mig i tankarna ett tag.
Sen måste så klart din man låta dig få göra det du vill, det är väldigt viktigt för hela familjen att du mår bra. Gör du inte det orkar du inte göra så att dina barn och din man mår bra. Allt börjar med en själv.
Observera hur lätt det är att ge råd till andra men inte till sig själv. ;-)
I vilket fall så tror jag att det ordnar sig och jag ska bara tillägga att du är väldigt fin i dina mollysar.
Ha en mysig söndag!
Maria/Javabönan
Jo en sak till...hittade ingen mail så jag kan inte maila dig.
SvaraRaderaBor du långt från mig?
Jag bor 3 mil norr om Lindesberg.
Du kan svara till min mail om du vill.
maria@javabonan.se
Kram,
Maria/Javabönan
Jag tror också på det där med svackor..har självt det rejält jobbigt med min nuvarande relation och är på väg mot skilsmässa, troligen. Just nu bor vi på olika våningsplan och jag försöker om möjligt att vi ska kunna ha en "neutral ton" mot varandra när barnen är hemma. Vi har levt ihop sedan -94 och har båda barn sen innan och barn gemensamt. Egentligen är vi väldigt olika som personer och har mer och mer glidit från varandra. Genom olika svåra situationer i livet känner jag också hur dyrbart livet är och hur fort det går. Om det ej finns något hopp för en fungerande relation som båda mår bra i, är det nog bäst att gå åt varsitt håll, talar för egen del enbart, även om det känns jobbigt att barnen får genomgå detta. Men tänker på hur detta som vi lever i nu påverkar dem i längden ?
SvaraRaderaJag har som sagt ett barn från en tidigare relation och levde singel ett bra tag innan jag gick in i den nuvarande. Tror för egen del att jag är rätt så självständig och det kan vara svårt för vissa män att leva med en stark kvinna. Sedan är det viktigt att man har utbyte av varandra och när jag vill se kultur och ha intellektuella utbyten, vara med mina vänninor vill han kolla på massor av dåligt tv etc och gör minimalt hemma, så är det minsann inte lätt att härda ut..jag för egen del måste erkänna att shoppingen och inredning blir en slags tröst/substitut även om jag alltid gillat att handla...förlåt för ett virrigt inlägg men det är kaotiskt inom mig..
mvh "lotta"
Tack alla ni som tagit er tid att svara och har synpunkter. Jag behöver ventilera och få ur mig saker, genast idag när jag kom hem kunde P-O och jag prata bättre, han läser min blogg och era tankar. Det är nyttigt att få höra andras ord (som familjerådgivning men med massor av olika vinklar ;). Bara det här att man inte är ensam...jag älskar P-O och vill absolut inte skiljas, jag vill bara att vi skall kunna göra dessa svackor kortare och inte lika djupa...
SvaraRaderaJag shoppar för att det är det roligaste jag vet, jag har liksom ingen annan "hobby", mer än att sitta vid datorn. Jag tror inte det är för att fylla ett hål inom mig, det hålet måste i så fall fyllas med något annat. Andra människor tränar för att det gör dem glada, eller reser, eller drejar. Ingen anklagar dem för att "de måste fylla ett hål". Varför är det så per automatik för att man tycker om fina kläder?
Kram kram
håller fullständigt med första anonym.. Ha-andet är INTE det viktigaste..
SvaraRaderaMitt inlägg var riktad enbart mot mig själv, dvs jag menar absolut inte att ni ska skiljas..ni verkar ha en stark kärlek och en önskan om att fortsätta leva tillsammans..jag ventilerade bara ut mina ledsna tankar i det fria...jag känner som du att jag vanligtvis också gillar att shoppa som jag skrev ovan, MEN för mig blir det lätt liite mer när jag ej mår hundra..annars är det väl ett intresse som annat tycker jag..stor varm kram från mig och Tack för att du vågar vara personlig och visa sårbarhet=styrka.
SvaraRaderamvh "Lotta"
Fast den som tränar en massa eller bokar en ny resa så fort men kommit hem från en kan nog absolut få höra att de försöker att fylla ett hål eller fly från någonting. Jag tror att de som menat att du försöker fylla ett hål bygger det en del på den ganska stora Molly-shopping som du ändå själv måste erkänna att du gör, 80 000 kr på sex månader är ju onekligen mer än de flesta skulle betrakta som normalt.....
SvaraRaderaFörsta anonym svarar igen:
SvaraRaderaJag håller med om att det finns olika intressen, och visst kan man ha shopping som intresse. Men det finns ju olika nivåer/intensiteter/frekvenser och hur djupt engagerad man är i sina hobbys.
Det finns många många människor som har shopping som ett intresse (jag är en av dem!) med det är långt ifrån alla som shoppar för många tusentalskronor varje månad (även om de har råd!) ännu färre lägger ut foton på alla kläder/outfits för att visa andra. Syftet med shoppingen är olika.
Ett tips, är att försöka leta efter ett "doer intresse", något som du mår bra av längst inne. För hur det än är, så är det nog lättare att bli nöjd långt därinne som doer än en wanny.
Att träna är hälsosamt, att träna varje dag eller för hårt för sin kropps bästa är inte bra! Att spela kort/V65 är roligt för den som är intresserad av hästar, att göra spelandet till ens liv och äventyra ekonomin är inte lika roligt.Att bygga modelljärnvägar är en bra hobby för dem med intresset, men om man blir högt över huvudet engagerad i tågbyggandet och att det upptar en stor del av ens tänkande i vardagen, så reagerar nog resten av familjen.
Du tror inte shoppingen beror på att du fyller andra hål som borde fyllas av annat, och du är ju den enda av oss som vet. Så då är det säkert så. Men om man får generalisera så är det ändå det som ofta är fallet och att man sällan ser det förrän man är ute på "andra sidan".
Men P-O verkar ju inte ha några som helst problem med din shopping, så det är kanske inte alls där som ni ska börja lösa, det gäller bara att hittar var. För din inställning är sund och helt rätt, det gäller att göra svackorna kortare och inte så djupa. Kämpa på!
Hej Helena! Jag tänker inte ge dig några råd utan kan bara säga att jag känner igen mycket av ditt "tänk". Stora kramar!!
SvaraRaderaJag hade tänkt skriva en kommentar redan på ditt förra inlägg om era olikheter för jag kände så väl igen mig och det gör mig så orolig ibland att vi är för olika, men samtidigt finns det ju väldigt många saker som vi är eniga om också.
SvaraRaderaJag befinner mig också i en svacka för tillfället. Jag skriver jag för jag är inte så säker på att min man upplever det på samma sätt. Jag har ett mycket större behov av att prata och få bekräftelse än honom. Jag lyssnade i alla fall på en relationsexpert påradion i veckan som hade väldigt vettiga synpunkter. Här lite förkortat. 1 Se varandra - ge komplimanger 2 Fokusera på varandras positiva sidor 3 Kyss varandra utan att det ska leda till sex. Jag tror att det skulle kunna hjälpa oss, så jag laddar för ett samtal med mannen om detta. Våra svackor hade definitift varit kortare och färre omvi kunnat kommunicera bättre. Det här blev säkert helt obegripligt och ointressant för dig, men hjälpte mig att sätta ord på lite tankar.
Jag köpte mitt första Molly plagg för ett år sedan och fler har följt efter det och på det sättet hittat flera trevliga bloggar. Jag gillardin för den är så öppen och hjärtlig. Hoppas att vi båda når toppen snartigen. /Helén
Hej fina! Vad har du för midjemått (där kjolen sitter på höften, resåren på me&i-kjolen upptill)! Är sugen på en kjol som jag vet att du har från me&i men osäker på storleken. Vore så tacksam för din hjälp!
SvaraRaderaAnonym angående kjol: Mitt höftmått är 85 cm, om jag lägger kjolen plant så har den måttet 35 rakt över....alltså är det en hel del stretch i den eftersom den sitter "lätt" på mina höfter..Hoppas du blev hjälpt av det, storleken är xs
SvaraRaderaMin mailadress : helena.kampe@hotmail.com
SvaraRadera